Jag är inte mig själv just nu. Men hur ska man kunna vara det när 2 viktiga delar av mitt liv är borta, för alltid? Den 25 september gick min underbara hund Tussie bort. Den 17 november avled hennes syster, Bessie. Jag var 10 år när jag fick dessa hundar, och de har varit en stor del av mitt liv sedan dess. De har alltid funnits där, en trygghet som jag trott inget kunde rubba. I mina ögon var de odödliga. Men som med alla levande varelser så finns det ett slut, men jag trodde verkligen inte att det var dags än. Bessie hade mått som vanligt på dagen den 17:e, åt som en häst och verkade allmänt pigg. Men så plötsligt så hände något, och hon somnade in. Hjärtstillestånd. Hon saknade nog Tussie mycket mer än vad vi visste. Hon åt som vanligt och verkade må som vanligt, men hon satt ofta i hallen på mattan och bara tittade mot dörren, som om hon väntade på att Tussie skulle komma :-(. Efter att ha varit tillsammans i hela deras liv följdes de åt även i döden. Det smärtar att tänka på att jag aldrig mer kommer att se dem...De var så underbara, så speciella! De kompleterade varann så bra; Tussie var den lekfulla och busiga; hon hade lekfullheten i sig ända fram till slutet. Bessie däremot var mer den allvarliga, ledaren, den förståndiga. De kommer ALLTID ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag som sett fram emot att fira jul i år, antagligen för att jag inte firade jul hemma förra året, men nu känns det som att det kvittar...vad finns det att fira?
Något som piggade upp lite i mörkret var att Marco, mamma & jag var på Hjalmar igår. Det var ju min födelsedagspresent till mamma. Innan föreställningen bjöds det på förrätt och varmrätt. Riktigt gott och lyxigt. Själva föreställningen var JÄTTEbra! Som vi fick skratta! Bäst är ju Peter Flack när han är Hjalmar, jag skrattade så att jag nästan ramlade av stolen vid vissa tillfällen. I pausen bjöds det på dessert, mums. Timmarna gick dock alldeles för fort, men det var skönt att ha skrattat så mycket som vi gjorde. Efteråt åkte vi hem till mormor & morfar på fika. Det var första gången jag var där sedan Bessie avled, och det kändes verkligen jätte, jättekonstigt att inte ha någon hund som springer emot en när man kommer :-(. Som sagt, det kommer ta LÅNG tid tills det börjar kännas bättre...
Har ingen lust alls att jobba idag..men det är väl bara att pallra sig dit, och hoppas på att jag överlever. Börjar bli jobbigare på jobbet nu när det närmar sig jul = mer paket + att vi börjat med att behöva lägga paketen i pappisar istället för burar, vilket är jättebesvärligt när man ska byta dem..tar många minuter extra, vilket resultrerar i att man får värsta stora högen med paket att rensa sen när man är klar med just den pappisen = extrem panik.
0